Att lära sig rida är som att lägga ett pussel

 

Onlinekurserna upplevs som frustrationskapande i början. Men bit ihop, det går över. Skillnaden på det här och vanlig undervisning är att vi gör en enda sak. Med oss själv dessutom. Denna enda sak är inget mål, det är en pusselbit. En av 1000 typ. Idag ska jag göra ett försök att förklara hur inlärningen fungerar.

Det är oftast så att om man söker sig utanför den traditionella ridundervisningen så känner man att något saknas. Man kan ha ridit i åratal men man får ändå inte ihop det. Man känner sig förvirrad. Då kan man säga att era pusselbitar är i det här läget. De liksom ligger i en hög och man vet inte riktigt när man ska använda vilken bit.

Jag börjar med att berätta för er att ni måste organisera era pusselbitar. Ni måste vända på dem så att alla får framsidan uppåt. Ni måste lägga dem bredvid varandra istället för huller om buller.

Wow, tycker många, nu tror jag att jag förstår. Så man lägger stor möda på att sortera ut oredan, man tycker nästan att man kan skymta ett motiv däri. Man lyckas till och med fästa pusselbitarna i varandra och man känner att man kan ta en av mina pusselbitar och fästa det i det man redan vet. Voila, en krokodil har skapats.

Nästa vecka får man en ny pusselbit och frustrationsmolnen hordar upp sig framför en. Biten kan inte fästas någonstans. Pusselbiten påstås vara en sväng. Men man kan ju redan svänga för det har man lärt sig av Mr Lärare. Det är den där orange biten med som det står 10 på. Vad ska man med en pusselbit som har en del av en grankvist på och dessutom inte har ett nummer? Svänga är orange 10. Punkt. Då vill jag berätta för er att en pusselbit har fyra sidor med fästanordningar, inte två såsom Orange nummer 10. Ser ni att din svängpusselbit bara har två ställen att fästa på? Ser ni att det är ett barnpussel? Ser ni att det pusslet bara innehåller 25 bitar? Jag vill berätta för er att vuxenpussel ser helt annorlunda ut. Det ser typ ut så här.

Aha, säger du, jag måste tänka i vuxenpussel istället. Okey, här finns 975 pusselbitar mer än det finns i barnpusslet, jag är med. Fantastiskt, jag förstår det här. Jag börjar göra ramen, kanterna. Jag måste organisera det här säger man och kastar sig in i pusselbyggandets underbara värld. Man får klart ramen, man börjar jobba med att fästa bitar i kanten, bitar som ser ut att bilda ett mönster som man känner igen. Wow, man känner att man börjar ha koll, pusslet känns liksom som att det kan bli klart. Kolla bara så fint det börjar bli.

Vad bra säger jag och ger dig en grå pusselbit som på inga villkors vis enkelt kan fästas i någon annan pusselbit. Frustrationen i dig ökar. Varje vecka får du en ny grå pusselbit. Du har gett upp alla försök att pussla något mer. Men efter ett par veckor med gråa pusselbitar så ser du helt plötsligt att alla de där gråa pusselbitarna passar i varandra så du pusslar ihop dem och de bildar liksom en egen liten ö innuti det stora pusslet.

Du börjar acceptera att det innuti pusslet finns små öar. Alt eftersom tiden går så skapas det fler och fler öar. Du vet inte riktigt vad du ska ha dem till men du känner en viss form av lugn över att du iallafall kan skapa öar av dem. Du börjar fundera på om du håller på att bygga en skärgård.

Du funderar och kommer kanske fram till att förbindelsen mellan öar innebär oftast att man måste åka båt eller flyg men att man ibland kan ta sig mellan öar med hjälp av en bro. Hm…Kan det kanske vara så att avståndet från pusslets kant till en ö inte är så stort? Kan jag nå en ö från min trygga kant? Vad betyder alla öar egentligen? Kan det vara så att alla öarna symboliserar något? Funderar… Det här ser ut som en halvhalt. Den där pusselbiten ser ut som något som går åt sidan och den där, det är ju en typ av sväng. Hm, få se, vad händer om jag använder alla öarna fast att de inte sitter fast i min pusselram? Testing, testing. Men kolla, det blev en skänkelvikning!!! Så häftigt, jag kan göra en skänkelvikning. Nämen vad hände nu? Alla öarna fick en bro mellan sig. Wow, allt sitter ihop. Världens ahaupplevelse.

Nu är du mer mottaglig för lite konstigare pusselbitar så jag ger dig hela öar av pusselbitar som inte alls bildar kanter. Du börjar pussla lite och inser att pussel även kan byggas på höjden och skapa kuber. Du ser hur du kan ta flera av dina öar som ännu inte har en bro till sig och placera dem på högkant. Det här börjar kännas otroligt inspirerande.

Du börjar komma på att ditt pussel börjar bli högt, du är på väg att bygga ett torn.

Du finner lite ro i din utbildning, äntligen är du på väg, du känner att du ju faktiskt behärskar det här med ridning. Då börjar jag avancera i vad jag ger dig för pusselbitar. Du har för länge sedan gett upp försöken att hitta sambandet, du är okey med att bygga en massa småöar utan bro dit. Du vet att du kommer att finna ett samband, någongång. Du vet inte när men du vet att någon gång hittar du dit. En viss förvirring uppstår när jag ger dig runda pusselbitar, typ 3d pussel som är mjuka och runda i sin kontur. De bilar fåglar. Hm, en fågel kan ju alls inte fästas i något…

Men de flyger ju i samma luft som du andas. Alltså hör de ihop, på något sätt. Jaja säger du och fortsätter pusslandet.

Hur mitt personliga pussel ser ut? Var är jag i mitt pusslande? Jag vet inte riktigt men jag tror att jag är på väg att bygga ett pussel som ser ut som New York.

Eller kanske det är Dubai?

Vem vet, jag har slutat bry mig om vad jag bygger faktiskt. Det var ganska befriande när jag insåg hur lite jag vet. Just nu bygger jag förmodligen små städer. En stad är en liten, liten prick i ett land. Ett land är en liten, liten yta på vår planet. Så kanske jag bygger på en jordglob?

Det enda jag vet är att jag vet att ju mer jag lär mig ju mer inser jag hur lite jag egentligen vet. Vet ni hur befriande det är att nå det stadiet? När man ärligt och uppriktigt kan säga att man vet typ ingenting.

Men ni kan också förstå att jag fnissar lite åt er frustration i början, när ni sitter där med er orange 10:a. Och skäller och klagar på mig att ni inta lär er något? Jag fnissar inte elakt för jag har själv varit där. Men jag vet hur mycket ni har kvar att lära er, vilken underbar resa ni har framför er.

Och jag vet hur svårt det är för mig att förklara hur stor världen är, hur mycket det finns att lära sig. Så jag avslutar med en mästares kloka ord. Det kunde ha varit mina ord när jag funderar på hur jag ska lära er saker. För det ÄR svårt att lära ut saker. Och jag kan ännu inte så mycket. Jag sitter fortfarande och pusslar ihop New York, eller om det nu är Dubai, för sjutton, de städerna ligger inte ens i samma land ;-). Det fattas en hel del broar kan man säga 😉

Ha nu en trevlig vecka allesammans. Och bli inte frustrerad för att ni bara fick en enda pusselbit.

Fler inlägg om inlärning

Hjärnan och inlärning

Inlärning

Inlärning

Sovning.

Tänk långsiktigt

Planera

Realistiska mål

Kroppsmedvetenhet och klokhet sitter ihop

 

Please follow and like us: