Att bli en bättre ryttare..

… innebär att man måste ändra på vad och hur man gör saker. Det gäller ju i ärlighetens namn inte bara ridning utan allting du ämnar att förbättra din prestation inom innebär att man ändrar på vad och hur man gör saker.

Att ändra på sig är svårt. Eller, korrektion, att ändra på de yttre ändarna som är långt ifrån vår innersta kärna är ganska enkelt, ben, händer och huvud är alla lydiga och flyttbara saker. Problemet är väl att oavsett hur enkelt det är att ändra läget på dessa tingestar så är det lika enkelt för dem att ändra sig tillbaka. Det är därför man på lektioner både på nybörjarnivå och på proffsnivå och allt däremellan kan höra tränarna tjata om samma sak år efter år. Blicken, handen, skänkeln. Man kan som sagt var lätt flytta dem men de stannar sällan kvar där man lagt dem ;-).Easy come, easy gone brukar man väl säga 😉

Att ändra på det ändarna sitter fast i, bålen, är inte lika enkelt. I ärlighetens namn är det skitsvårt. Vi människor gillar inte när det är svårt och vår hjärna hatar att förändra sig. Det är hjärnan som bestämmer över vår hållning. Det innebär att man ofta ger upp att ens försöka förändra sin bål, sin innersta kärna eftersom både du och din hjärna ogillar det.

Om man ger upp och låter saker vara som de är så kommer problemet med att ändarna flyttar tillbaka sig att kvarstå. Det är nämligen vår innersta del, bålen, som påverkar ändarna.

De vanligaste exemplen på detta som de flesta känner till är de tappade stigbyglarna i nedsutten trav och händerna som åker upp eller ner eller vrider sig och hittar på alla möjliga saker.

Människans, eller rättare sagt hjärnans viktigaste uppgift är att hålla oss vid liv. När fara hotar så drar den ihop oss i fosterställning för att skydda vår sårbaraste del, buken med alla livsviktiga organ. Det innebär att knäna åker upp (tappade stigbyglar, check) och att vi lutar oss fram. Av ridläraren har vi därför fått höra STRÄCK på dig, ta bak axlarna. Så ur vårt fosterställningsläge så tvingar vi oss att räta upp oss. Problemet är då att knäna följer med upp. Men det har sadelmakare kommit på lösningen på. Det går därför knappast att hitta en sadel utan gigantiska knästöd som med våld håller våra knän på plats.

Tack vare ridlärarens tjat om blicken och sträck på dig och ta bak axlarna och en ”bra” sadel (en med stora knästöd) så ser det för den okunnige ut som att folk sitter ganska snyggt, att de rider bra. Och det hade kanske kunnat fungera om hästen vore en moped utan känslor. Problemet är väl att hästen inte är en moped utan en ytterst känslig varelse.

Hur tror ni hästen upplever vår fejkade snyggsits? Att vi sitter på honom med en hjärna som helst vill ha oss i en en livräddarställning medan ridläraren och sadeln får oss att se ut som att vi är helt avspända. Kan det kallas för dubbla budskap? Hur ska hästen tolka din sits? Ska han fly och lyda din hjärna eller ska han slappna av och lyda din spända kropp?

Det här är saker som alla borde ta sig en funderare på då och då. Det måste vara lätt för hästen att vara med oss. Hur kan du förenkla för honom. Inbilla dig inte att han inte märker när du ger honom dubbla budskap för det gör han. Han märker allt. Det innebär att han också svarar på allt. Så nästa gång din häst inte gör som han ska, kan du ändra på dig själv istället för att ”viffta lite med dina ändar” (ge hjälper på ridskolevis.)

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *